Att känna sig som "89 år" gammal pga höften är inget roligt tillstånd.

Att ha en konstant smärta dom inte är så bra på att göra något åt, är ännu mindre lyckat.

Jag är 25 år, reser snart till England, och kan i nuläget knappt åka bil eller buss för att jag knappt kan gå efteråt.

Det är oerhört jobbigt att få höra "Du får inte träna", "Du får inte bära eller lyfta tungt", "Du får inte vara vilandes för mycket" etc. Speciellt när man inte får ett "Det här kan vi/du göra för att det ska bli bra igen"..

Det tar på en.

En konstant trötthet för att man har konstant ont.
Ett svajjande humör av samma orsak.
Ett psyke på väg att explodera för att man inte kan göra saker man vet att man borde klara av..
Listan fortsätter..

Jag är oerhört tacksam att jag har mina vänner och min familj.
Och självklart A <3
Som finns, stöttar och ställer upp oavsett.
Jag älskar er.

Men det är bara att bita ihop och fortsätta kämpa..