4 dagar tills jag åker.

Långt långt bort, någon annanstans.
Till en plats där jag får vara jag, där ingen känner mig. Där jag får glömma, gå vidare och slippa känna så mycket.

Kommer det någonsin bli bra igen?

Kommer jag någonsin kunna återvända helt efter att jag har flyttat? Är hatet för starkt, eller går det över till saknad?

Jag står där jag alltid stått,
trampar i samma spår jag alltid trampat.

Jag är inte lyckligare,
jag mår inte bättre.
Jag saknar honom.

Mina känslor spelar längre inte någon roll,
jag har dansat med djävulen,
nu tar jag avstånd.

Jag har vakat många nätter,
förhandlat med mig själv.

Det tog allt för många år för mig,
att äntligen bli fri.

Det har slitit mig itu,
det fanns ingen, bara du.
Men jag är lyckligare nu.

Främmande ansikten,
möter mitt hjärta på gatorna.
Tåget som vi kunde tagit,
har åkt till en annan stad.
Idag är det 600 år sedan,
jag stod vid min egen grav.
Och jag saknar dig,
jag saknar dig ..

Att känna sig som "89 år" gammal pga höften är inget roligt tillstånd.

Att ha en konstant smärta dom inte är så bra på att göra något åt, är ännu mindre lyckat.

Jag är 25 år, reser snart till England, och kan i nuläget knappt åka bil eller buss för att jag knappt kan gå efteråt.

Det är oerhört jobbigt att få höra "Du får inte träna", "Du får inte bära eller lyfta tungt", "Du får inte vara vilandes för mycket" etc. Speciellt när man inte får ett "Det här kan vi/du göra för att det ska bli bra igen"..

Det tar på en.

En konstant trötthet för att man har konstant ont.
Ett svajjande humör av samma orsak.
Ett psyke på väg att explodera för att man inte kan göra saker man vet att man borde klara av..
Listan fortsätter..

Jag är oerhört tacksam att jag har mina vänner och min familj.
Och självklart A <3
Som finns, stöttar och ställer upp oavsett.
Jag älskar er.

Men det är bara att bita ihop och fortsätta kämpa..

Ibland får man ta en paus i livet och leva i en bubbla. Ibland behövs det mer än någonting annat.

Tips på hur man tar sig ur en depression.
Man ringer en vän och tar en paus..
Det funkar...

Det har varit allt från skratt till allvar.
Men mest bara varit.

Helt underbart.
Livet känns lite lättare, lite enklare, lite mer rätt.

Tack hjärtat <3

Valen vi gör i livet, definierar vilka vi är..

Hela vårat liv, från början till slut handlar om att göra val. Vi gör dom hela tiden..

Medvetna val.
Omedvetna val.

När vi är liten så handlar det om för oss just nu, världsliga ting. Såsom vilken docka man ska leka med, vilken kompis man ska vara med.
Tid och rum existerade inte, det var här och nu.

Ju äldre man blir desto mer blir det.

Tonåren, vilket smink man ska använda. Vilken fest man ska gå på. Vilken kille man ska vara tillsammans med. Valet att vara ute längre än man får, för det är roligt.
Tid och rum började existera, men inte helt.

Som vuxen känns det som de där enkla valen.

Nu handlar det mer om valen att betala räkningar, köpa mat, se till att det som behövs finns.
Valet att prioritera är mer ett måste nu än ett val.
Tid och rum existerar, det betyder allt.

Vilken väg i livet ska jag ta?
Ska jag stanna? Ska jag gå?
Vilka ska jag släppa taget om?
Vilka får stanna kvar?
Etc.

Vad vill jag, och när vill jag det?

Ett av mina val nu är att släpp det som gör mig ledsen och ta in det som gör mig lycklig. För att jag förtjänar det. Simple as.

Ett annat var att bryta ner dig för att få dig att prata innan det gick för långt. Och prata gjorde du. Du är min vän, allra bästa vän. Så dig lämnar jag aldrig.

Mina val definerar mig.
Vem är du?

Idag var det föreläsning om kvinnor och ADHD på schemat. Utvecklingscentrum Dubbelt Utsatt i samarbete med ATTENTION stod för den.

Mycket intressant, mycket information.

Det pratades om olika sorters våld mot kvinnor med funktionsnedsättningar.

En kort film visades om "Bella" och att hennes pojkvän utsätter henne för ett sexuellt övergrepp samt psykiskt våld. (Slängde kommentarer, såg till att hon missade sin tandläkartid med flit, trots att det var viktigt för henne). Kommer tyvärr inte ihåg vilken diagnos hon hade.

Man vill inte tänka tanken att våld i hem finns,
men tyvärr så gör det det. Och tyvärr pratas det alldeles för lite om det. Funktionsnedsättningar eller inte. men det pratas ännu mindre om våldet mot funtionsnedsatta.

Mycket om flickor med ADHD togs upp, då de inte syns på samma sätt som pojkar.

Tidiga symtom, vad man kan tänka på runt ett barn som uppvisar tecken, allt positivt som finns runt detta togs upp. Vägar att arbeta med ADHD och till viss del annat.

Men framför allt, så var det Miriam Jaakola hade att säga om sin familj och sitt liv riktigt intressant. Hon själv har ADHD och En bipolär diagnos, hennes son ADHD och Touretts syndrom, hennes dotter UNS samt ADHD. Hon tror också att hennes man har något åt Aspbergers Syndrom hållet.

Det är synd att man var så trött idag att koncentrationen var långt ifrån bra.
Det var en lång dag. Men en bra dag.

Nu ska jag kasta in handduken.
Beck -Pojken I Glaskulan är påslagen, jag nerbäddad. Godnatt, vi hörs i morgon :)

Louise xx