Jag saknar de armar som för snart exakt ett år sedan fick mig att känna mig så trygg.
Så trygg att jag till och med somnade till skräckfilm, vilket aldrig någonsin hänt tidigare i mitt liv.
Jag saknar honom, så otroligt mycket, varje sekund av varje minut, av varje timme, av varje dag.
Den enda människan som på så sätt fått mig att känna mig oerhört hel genom att bara le mot mig.
Den enda människan som skiner upp en hel värld med sina ögon, den människa som får tiden att stå still.

Jag saknar honom.
Och han saknar mig.

xoxo